Den river fortfarande i mig

Den där ångesten är fortfarande min bästa vän. Och min ständiga ovän. Den skapar känslor i mig som till viss grad är helt normala för de flesta människor. Men i andra fall skapar den sår som säger att jag inte gör saker tillräckligt bra, inte tillräckligt perfekt. För perfekt är det enda som duger. I alla fall om jag ska vara i ett socialt sammanhang.

Då undviker jag. Helst undviker jag.

Men nu jobbar jag i ett socialt sammanhang som tvingar mig att ta kontakt med andra, som tvingar mig att stå inför grupper med jämna mellanrum. Under tiden står jag och slår på mig själv inombords. Talar om att jag inte är tillräckligt bra. Dömer mig hårt.

Då skulle jag vilja undvika. Helst undviker jag att finnas i sociala sammanhang.

Det känns tryggast så. Den där inre rösten har börjat komma fram i sammanhang där en av mina kollegor finns med. Jag vill inte att den ska göra det. Jag vill inte att någon ska veta vad som pågår inne i mitt huvud. Vill inte. För det låter inte klokt att hela tiden klanka ner på sig själv. Jag känner mig konstigt som inte kan tycka något är bra med det jag gör. Mina tankar känns maniska när de kommer ut i luften. Och lite så är det. Jag tänker maniskt många negativa tankar om mig själv. Låter dem få fritt spelrum. Jag jobbar inte med dem. Jag glömmer bort de verktyg jag har fått. De som hjälper mig att vara "normal". För normal är väl det alla andra är?

Nä, jag förstår så klart att allt jag gör inte behöver vara perfekt. Att det aldrig kommer att bli perfekt. Jag förstår att det går att nöja sig. Ändå slits jag mellan att vara där jag syns, det som ingår i min roll och att få gömma mig i ett hörn där ingen kan se, för det vore så lätt. Det är ju så roligt i sociala sammanhang samtidigt som det är så jobbigt. För jag låter inte mig själv vara ifred. Jag låter inte mig själv vara nöjd med det jag gör.

Det är dags att plocka fram verktygen igen och försöka använda dem. Annars kommer jag att inta det där hörnet i allt fler delar av livet och det går inte för sig. Då skulle jag inte göra det jag tycker är roligt att göra.

För helst vill jag undvika. Om ångesten fick bestämma skulle jag undvika allt.

Ångest, du är min vän och fiende. På grund av dig vill jag undvika alla sociala sammanhang. Men jag trotsar dig varje dag, många gånger trotsar jag dig varje timme och varje minut. Nu ska jag försöka gå vid din sida och hålla om dig när du river mig som hårdast.

Före detta pojkvännens nya fling är mycket bättre

Före detta pojkvännens nya fling är mycket mer lyckad, social och populär än jag. Så är det. Både i verkligheten och i mitt huvud. I mitt huvud maler tankarna om hur mycket bättre hon är än mig. Det är ett ständigt tjatandet i mitt eget huvud om hur dålig jag är i jämförelse med henne och hur mycket mer han verkar uppvakta henne, tycka om henne, beundra henne etc. Det blir till slut till automatiska tankar om jag inte medvetet tar fram dem i ljuset och ersätter dem med andra tankar.

Före detta pojkvännen är förälskad i en ny person. Han vill gärna träffa henne och uppvaktar henne mycket. Mer än han uppvaktade mig. Upplever jag från min utomstånde betraktarroll. Före detta pojkvännen och jag har sms:at och pratat i telefon någon gång efter att det tog slut, men inget mer. Vi umgås inte mer. Det är väl ok. Vi är nog egentligen mer vänner än personer som ska vara tillsammans med varandra. Ändå jämför jag mig med henne. Hon är min totala motsats. Hon är social, har många vänner, många killkompisar, hon ser bra ut, hon... ja, hon har allt en man vill ha. I min värld i alla fall. Och i min före dettas värld, inne i mitt huvud i alla fall. Det är tröttsamt att höra mitt eget tjat i huvudet. Det drar ner mig och gör mig ännu mindre. Det gör min sociala fobi än värre. Jag slår på mig själv inombords. Stora blåmärken som etsar sig fast på insidan.

Om han vill ha henne mer än mig - vad gör det? Hur kan jag påverka det?

Inte på något sätt alls.

Alltså försöker jag sluta tänka de där negativa tjatiga tankarna som maler runt runt. Tankarna som sätter henne på en pidestal och mig liggandes i ett lerigt dike, skitful och jättetråkigt trött. Tankarna som skulle trötta ut vem som helst, förutom min sociala fobiker som älskar dem, som älskar att trycka ner sig själv. Som gör sig själv liten och ensam. Rädd och ful. Osocial och misslyckad.

Vill jag vara tillsammans med min före detta? Nej, han dricker alkoholistiskt och det fanns fler saker som ska fungera i ett förhållande där vi inte fungerade ihop. Varför ältar jag och jämför jag mig då med den perfekta nya som han verkar totalälska så mycket?

Ibland ställer jag mig själv bredvid henne i tankarna och ser vem jag själv är, i stället för att se vem hon är och vad jag inte är i jämförelse med henne. Jag ställer oss alltså bredvid varandra, tittar på mig själv och vem jag är. På något sätt lyckas jag se bra saker hos mig, sidor jag vill bevara. Sidor jag inte vill ändra på för att försöka efterlikna henne. Så varje gång hon poppar upp i mitt huvud som en perfekt person som jag jämför mig med, går jag tillbaka till bilden av mig själv. Jag duger som jag är. Jag är lugn och jag är ödmjuk, jag ser andra. Det är några av de sidor som jag vet är till min fördel när jag vinner över mig själv på min sida. För ibland tror jag mer på henne än på mig. Och då förlorar jag mig själv. Varför fokusera på någon annans perfekta sidor och mina egna dåliga sidor när jag kan fokusera på vad jag är bra på, vad jag vilar i för goda känslor, var jag mår bra? Fokusera på mig själv i stället för på någon annan, det låter som en bra idé.

Jag är lugn och ödmjuk. Jag ser andra. Jag börjar där. Och fortsätter se gott i mig själv. Jag ser mig själv. Jag är jag. Och jag är bra precis som jag är.

Leda ett möte

På sistone har jag inte behövt leda möten, jag har endast suttit med på dem då min arbetsroll varit mindre ledande än tidigare. Jag tycker verkligen om att leda möten och driva dem framåt. Men jag avskyr det samtidigt. Ju mer drivande jag är, desto mer ångest har jag. Både vad gäller nivån på ångesten och hur länge den varar.

I dag hade vi ett möte som jag sammankallat, ett möte som var rätt tekniskt och som jag visste att jag inte skulle ha tillräckligt mycket kunskap för att kunna förstå hela innehållet. Jag var bara sammankallande, men någon måste ändå ta kommandot om mötet inte rör sig framåt. Ju bättre deltagare på mötet, desto mindre behöver man göra, mötet tar sig framåt på ett smidigt sätt ändå. Man behöver bara leda in deltagarna på rätt spår ibland. I dag behövde jag inte göra så mycket, jag inledde mötet och ställde någon enstaka fråga under vägen. Teknikerna ansvarade för det mesta. Men det var så härligt att få ta lite plats, även om det var väldigt lite. Det är över ett halvår sedan sist! Men med platstagandet kommer ångesten.

Redan före mötet har har ångesten funnits där och stegrat sig ju närmare det varit i tid. Duktiga, kunniga människor skulle vara med. Människor som skulle kunna märka hur okunnig jag är, som skulle tänka att jag är korkad för att jag inte förstår allt och för att jag inte kan ställa rätt frågor. Ja, oh ja. Jag måste kunna allt. Andra kan vara ignoranta och okunniga, men jag måste kunna allt för att ha inte ha ångest. Jajamänsan.

En effektiv metod är att låtsas som att jag inte har ångest, bara ignorera den, tänka på annat. Men den egentligt bästa metoden är att faktiskt titta på ångesten, ställa frågor kring den. "Behöver du kunna allt på mötet?" "Spelar det någon roll om du visar att du inte kan något?" Jag har märkt att den bästa ångestdödaren på själva mötet är att lägga mig platt och verbalt yttra att jag är okunnig och att jag ställer dumma frågor. Då kan jag verkligen ställa dumma frågor och de vet att jag förstår att jag inte kan. För tänk om någon skulle tro att jag tror att jag kan något...

Nåväl, mötet gick rätt ok. Duktiga personer som kom fram till det de behövde. Men efteråt kommer ångesten igen. Den glider omkring i kroppen och gör obehag. Från och till. Den funderar om jag duger. Det har gått tio timmar sedan vi avslutade mötet, men jag funderar fortfarande på om de andra på mötet tyckte jag verkade korkad. Vad tänker de om den frågan jag ställde om en server? Den var ju helt uppåt väggarna! Ångesten ifrågasätter mig och talar om för mig att jag inte ska utsätta mig för sådant fler gånger. Nej, det är bäst att jag gömmer mig även i fortsättningen.

Ändå ropar hela min hjärna och person efter utmaningar. Jag vill så gärna gå framåt och dra i saker och ting. Men hela tiden denna ångest. Kanske lite lobotomi hade fungerat?

Facebookångest

Ju mer verbal jag är, ju mer åsikter jag uttrycker, desto större är ångesten. Helst vill jag backa bandet, ta bort allt jag sagt eller skrivit. Jag vill gräva ner mig. Mest är jag rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Just nu ångrar jag något jag har skrivit på Facebook. Jag var rätt kategorisk. Nu funderar jag på vad alla mina Facebookvänner tänker om mig, sitter de och fördömer mig för det jag skrev?

Bryr jag mig egentligen om dem? Mitt fobiska jag gör det och ångesten rusar i kroppar. Obehag. Det är nu jag inser att undvika är en bra strategi, den gör att jag slipper ångesten. Så jag dämpar mig, talar bara i extremt trygga sammanhang. Problemet är att inga sammanhang är helt trygga. Just nu önskar jag att jag inte skulle synas, att jag inte gjorde det där inlägget på Facebook. Men eftersom det blev kommenterat kan jag inte ta bort det. Då kanske jag skulle verka mystisk. Jag vet, det är nog inte många som skulle märkt att det försvunnit, men bara tanken att någon skulle göra det.

Jag blir galen på tankarna som styr så mycket för mig. Kan de inte bara försvinna?

Ensamhet

Det jag tycker är jobbigast med social fobi är att jag är så ensam. Jag vill umgås med andra men det är så ångestladdat innan att jag använder min vanligaste metod: undvikande. Alltså är jag väldigt ensam, ofta. Före helgen är den jobbigaste frågan: Vad ska du göra i helgen? Jag skäms över att jag inte har planer och ska vara ensam så jag broderar ut någon liten händelse och glider sakta bort från den verkliga frågan. Att vara ensam är skamfullt, tänk om någon kommer på att jag vill träffa andra men inte har någon att träffa. Att någon kommer på att jag inte är "populär". Jag vet, det låter lite patetiskt men det är väldigt verkligt i mina tankar.

Efter helgen är frågan om vad jag gjorde i helgen ännu värre. Den är svår att komma undan. Men jag väljer igen ett ämne, tex att jag har fotat, och pratar lite runt det så det verkar som att jag bara glömmer att berätta om det andra, jättespännande sociala jag tagit för mig under helgen. Att andra personer inte har varit sociala reflekterar jag inte ens över. De är ju normala! Inte ensam och miserabel som mig. De här tankarna är förknippade med något som kallas automatiska tankar. Alla kan ha dem i viss grad, men i mitt fall är de starka och styr mycket i mitt liv. Att vara medveten om dem har hjälpt mig mycket. Då kan jag ifrågasätta dem: Är det någon som kommer att döma dig för att du varit ensam i helg? Nja, förmodligen inte. Och om de dömer mig, vad händer då? Dör jag? Om de dömer mig, säger det något om mig eller dem?

Ensamheten är jobbig. Inte bara pga helgfrågorna och ångesten förknippad med dem. Ensamheten är jobbig för att jag liksom alla andra är en social varelse som behöver vara samman med andra. Ensamheten gör mig uttråkad, nedstämd och utanför. Ändå undviker jag umgänge och vågar inte fråga om umgänge av rädsla för att få nej. Som social fobiker komplicerar jag till samvaro, fast jag inte vill.

Kan man lobotomera bort social fobi och få bli en normal social varelse?

Att förstå varför midsommar kan vara komplicerat

Det finns en bok av Anna Kåver som öppnade världen för mig: Social fobi, att känna sig granskad och bortgjord.

Det spelar ingen roll hur många gånger jag har läst den, jag gråter alltid när jag gör det. Det låter kanske lite patetiskt. Men så är det. I Anna Kåvers bok får jag äntligen ord för mitt liv, för mitt beteende och hur jag hanterar situationer. Jag har alltid trott att jag är lite konstig. Och tja, det är jag ju visserligen. Sociala situationer är svåra för mig och jag hanterar dem annorlunda och ibland inte med den allra bästa smidigheten.

Ta midsommar som exempel. Jag vet inte hur många gånger jag har lyckats smita undan midsommarfirande i sista sekunden. En midsommar, innan jag förstod att jag har social fobi, hade jag blivit inbjuden till en midsommarfest hos en bekant som bodde ute på landet. Jag hade ingen bil men skulle preliminärt ta bussen eller få åka med en vän. En detalj var att jag skulle baka en kaka till festen.

Jag vaknar på förmiddagen, går omkring och känner mig obehaglig till mods utan att kunna sätta fingret på det. Jag bakar kakan, känner fortfarande obehaget i kroppen men jag är så van vid det att jag inte refekterade mer över det. Obehaget är min vän utan att jag kunnat förklara var det kommit ifrån. Det bara finns där.

Jag tittar på busstider och upptäcker att ingen buss går till festen i bra tid. Vad kan man egentligen förvänta sig av regiontrafiken en midsommarafton? Jag hinner inte med den första bussen och med nästa buss anländer jag en timme för sent. Notera att jag tittar upp busstider samma dag, vilket är ett smart drag från min sociala fobiker. Med liten, eller ingen, framförhållning på midsommar kan jag slippa ta bussen till festen. Nu ska jag bara krångla mig ur bilfärden också.

Jag har en dialog per sms med personen som ska köra från staden där vi bor till festen på landet. Och här kommer den konstiga biten, jag minns egentligen inte hur jag lyckades trixa till det, men jag anser i vår kommunikation att hon ska köra alldeles för tidigt för att jag ska hinna hänga med. Jag måste ju göra mig i ordning först... (inget snabbfixande här inte, gör det så komplicerat som möjligt så du slipper följa med). Så jag ser till att skapa en något obehaglig och konstig situation där vi bestämmer att min vän ska köra förbi mig och hämta kakan, men inte mig. Jag ska stanna hemma ensam.

Jag försöker spela att jag tycker det är så synd att jag inte kan komma med - men jag hinner ju inte. Hon försöker möta mig halvvägs, men jag har bestämt mig. Det är ingen idé, jag vill ju inte fördröja henne till festen. Då missar hon ju dansen kring stången och att starta samtidigt som de andra. Jag kan vara rätt övertygande ibland. Min vän kommer förbi mig, hämtar kakan och åker till festen. Hon lämnar mig hemma och jag försäkrar att allt är bra, fast mitt kroppspråk visar att jag mår riktigt dåligt. Att hon blev förvirrad och inte förstod någonting är naturligt.

I stället för att säga som det var, att jag tyckte det var obehagligt att gå på en fest med många personer, där mer än hälften var nya för mig, skapade jag hellre en situation där jag framstod som mer knasig än om jag varit ärlig gentemot min vän. Men jag förstod inte själv varför jag försökte smita undan den där midsommarfesten. Att förklara för värdinnan varför jag inte kom överlät jag åt en annan vän, för att jag inte klarade av att ta den kontakten.

Ibland är det förvånansvärt att mina vänner står ut med mig. Jag har alltid trixat och fixat för att slippa undan för sociala saker och ting. Först tackar jag ja, och i sista sekunden hittar jag på en halvdan ursäkt för att slippa undan för att ångesten blir för stark.

Efter att ha läst Anna Kåvers bok förstår jag mig själv bättre. Jag förstår orsaken till varför jag tycker midsommarfester är jobbiga, och jag förstår varför jag försöker slippa undan dem. Det gör det enklare att leva än att bara vara "extremt komplicerad". Jag är en social fobiker som har ett starkt undvikande beteende för att inte behöva möta ångesten. På så sätt håller jag ångesten i schack. Tror jag.

I dag försöker jag att tacka nej till fester redan i förväg, om jag vet att det kommer att bli för jobbigt med ångesten innan. Då slipper jag krångla mig ur dem. Jag försöker förklara för mina nära vänner varför jag tackar nej, så de ska förstå att det inte har med dem att göra. Fortfarande är det svårt för dem att förstå, för de ser inte en person med social fobi när de ser mig. Men de har börjat förstå hur jobbiga sociala situationer ter sig för mig.

Nu försöker jag lära mig att hantera sociala situationer som midsommar, för jag vill också fira midsommar. Som alla andra. Men jag måste ta det ett litet steg i taget, för att jag inte ska skrämma mig själv allt för mycket.

Va'då, social fobi??

Jag tillhör de 3 % av befolkningen som har stark social fobi. Så stark att det påverkar hela deras liv. Men om du träffar mig, skulle du förmodligen inte tro att det var på det sättet. Jag kan starta och föra konversationer. Jag har ett socialt jobb där jag träffar många människor. Jag har haft arbeten där jag på daglig basis har lett större grupper och hållit dagliga presentationer.

Men jo, jag har social fobi. Trots att jag jobbat och fortarande jobbar i sociala yrken med många kontaktytor. Den ångest som är förknippad med de sociala situationerna är nämligen stark. Ångesten är så stark att jag isolerat mig helt på kvällar och helger för att återhämta mig. Och ändå har jag inte återhämtat mig till fullo när jag är åter på jobbet nästa dag.

Jag har berättat åt mina nära vänner att jag har social fobi. "Men du som är så social och pratar med så många olika personer. Det verkar så lätt för dig. Jag får det inte att gå ihop."

En social fobiker vill inte att någon ska veta vad hon lider av. Därför döljer hon det väl. Förr hade jag bilden av en social fobiker som en person som knappt vågar gå ut, som isolerar sig helt, som inte pratar alls med människor, som smyger längs väggar och inte vågar möta blickar. De hade skitigt hår och fula gamla glasögon (fördomsfull, jag..?). Jag har alla dessa symptom (håret och glasögonen är kanske undantagna), men jag lyder dem inte till 100%.

Detta gör mitt liv rätt komplicerat och ganska komiskt ibland.